Med en ökning av produktionsvolymerna minskar bördan av fasta kostnader per produktionsenhet, vilket leder till en minskning av produktionskostnaderna. I praktiken uppstår emellertid ofta en situation då en produktionsökning leder till motsatt effekt. Detta beror på den marginella kostnadsfaktorn.
Instruktioner
Steg 1
Ange en ökning eller minskning av produktionsvolymerna, dvs. ställ in Q-ändringen - ∆ Q (delta Q). Bygg en digital serie (i tabellen) med olika indikatorer för produktionsvolymer.
Steg 2
Bestäm den totala kostnaden (TCi) för varje värde av Q med formeln: TCi = Qi * VC + PC. Du måste dock förstå att innan du beräknar marginalkostnaden måste du beräkna de variabla (VC) och fasta (PC) kostnaderna.
Steg 3
Bestäm förändringen av de totala kostnaderna som ett resultat av en ökning eller minskning av produktionen, dvs. bestämma ändringen i TC - ∆ TC. För att göra detta, använd formeln: ∆ TC = TC2-TC1, där:
TC1 = VC * Q1 + PC;
TC2 = VC * Q2 + PC;
Q1 är produktionsvolymen före förändringen, Q2 - produktionsvolymer efter förändringen, VC - rörliga kostnader per produktionsenhet, PC - fasta kostnader för den period som krävs för en viss produktionsvolym, ТС1 - totala kostnader före förändring av produktionsvolymen, TS2 - totala kostnader efter produktionsändring.
Steg 4
Dela ökningen i totalkostnader (∆ TC) med ökningen i produktionen (∆ Q) - du får marginalkostnaden för att producera en extra produktionsenhet.
Steg 5
Plotta en graf över förändringar i marginalkostnader för olika produktionsvolymer - detta ger en visuell bild av den matematiska formeln, som tydligt visar processen att ändra produktionskostnader. Var uppmärksam på formen på MC-kurvan i din graf! Kurvan för MC: ns marginalkostnader visar tydligt att med alla andra faktorer oförändrade, med en produktionsökning ökar marginalkostnaderna. Av detta följer att det är omöjligt att öka produktionsvolymerna oändligt utan att ändra någonting i själva produktionen. Detta leder till en orimlig kostnadsökning och en minskning av det förväntade resultatet.
