Staten har ett brett utbud av penningpolitiska instrument till sitt förfogande. Det syftar till att ändra mängden pengar i omlopp för att säkerställa prisstabilitet, normalisera situationen på arbetsmarknaden och öka produktionen.
Instruktioner
Steg 1
Penningpolitiska mål kan uppnås genom användning av allmänna och selektiva instrument. I det första fallet genomförs påverkan på lånekapitalet på den allmänna marknaden. Selektiva instrument reglerar specifika ekonomiska sektorer eller stora marknadsaktörer. De viktigaste vanliga verktygen är redovisningsprinciper, öppna marknadstransaktioner och säkerhetskopior. Bland de selektiva kan man utesluta kontrollen över vissa typer av lån, reglering av risker och likviditet, samt olika rekommendationer.
Steg 2
Utlåning till diskonteringsränta är förknippad med en av centralbankens funktioner. Det innebär att man tilldelar lån till affärsbanker till diskonteringsränta (vid utfärdande av lån i form av räkningar) eller till refinansieringsränta (i andra former av utlåning). De ligger vanligtvis på en nivå som är lägre än kurserna på den korta kapitalmarknaden. När refinansieringsräntor eller diskonteringsräntor stiger minskar affärsbankerna upplåningen. Detta leder till en minskning av utlåningsvolymen till enskilda eller juridiska personer samt till en höjning av räntesatserna på lån. Detta instrument kallas också politik för dyra pengar. Resultatet är en minskning av penningmängden. Den motsatta effekten har en politik för billiga pengar, som uppnås genom att sänka styrräntorna.
Steg 3
Förändringar i penningmängden i omlopp från Centralbanken kan också uppnås genom att bedriva verksamhet på den öppna marknaden. Det är detta verktyg som är nyckeln i utvecklade länder. När den bedriver verksamhet på den öppna marknaden köper och säljer centralbanken statspapper (reservtillgångar). Försäljning leder till en minskning av överskottsreserverna för affärsbanker, samt en minskning av utlåningsmöjligheterna. Som ett resultat minskar penningmängden och lånepriset stiger. Vid köp av värdepapper tvärtom växer penningmängden och räntan på lån faller.
Steg 4
Penningpolitiken genomförs också genom att ändra volymen på tillgångar som affärsbanker är skyldiga att förvara i centralbankens reserver. Alla banker håller bara en liten del av tillgångarna kontant, resten av medlen omvandlas till illikvida tillgångar (till exempel lån). När centralbanken ändrar likviditetsgraden (den ställs vanligtvis som en procentandel av insättningsvolymen) påverkar detta bankernas förmåga att öka penningmängden. Centralbanken använder detta verktyg relativt sällan.
Steg 5
Selektiva instrument kan användas av centralbanken för att utöva kontroll över vissa typer av kredit. Till exempel genom att indikera behovet av att göra särskilda insättningar med utlåningstillväxten. Dessutom utövar centralbanken kontroll över bankernas risker och likviditet. På aktiemarknaden genomförs reglering genom att fastställa rättsliga marginaler. Detta görs för att inte orsaka allvarliga skador på ekonomin med överdriven spekulation. Slutligen kan centralbanken ge banker råd om deras policyer. Till exempel för att förhindra överdriven tillväxt i den osäkra låneportföljen.
