Begreppet likgiltighetskurvan introducerades av Francis Edgeworth och Wilfredo Pareto. Likgiltighetskurvan är en uppsättning kombinationer av två varor, vars nytta är lika lika för en ekonomisk enhet, och en vara har ingen preferens framför den andra.
Instruktioner
Steg 1
Börja med att plotta en koordinataxel. Markera kvantiteterna X (Qx) respektive Y (Qy) på X- och Y-sidorna. X och Y i detta fall betecknar varje uppsättning varor.
Steg 2
Uppsättningen av likgiltighetskurvor som kännetecknar buntarna för en konsument representerar en likgiltighetskarta. Likgiltighetskartan representerar olika användningsnivåer som tillgodoser en viss persons behov, givet ett par varor. Ju längre från koordinataxlarna likgiltighetskurvan ligger på kartan, desto mer uppfylls konsumenternas behov med hjälp av en viss uppsättning fördelar.
Steg 3
På likgiltighetskurvan är det lätt att hitta ett avsnitt vid vilken punkt som helst där det är möjligt att effektivt ersätta ett verktyg mot ett annat. Detta segment (i detta fall AB) kallas ersättningszonen (substitution). Ömsesidig ersättning av varor sker endast i segmentet AB. Det lägsta värdet för produkt X är vid punkt X1 och produkt Y är vid Y1. Dessa värden är minimala, men deras konsumtion är nödvändig även i en sådan mängd, eftersom det är omöjligt att helt ersätta en vara med en annan, oavsett hur mycket annat som erbjuds. Här är den begränsande tröskeln för substitution ett sådant värde för en vara, där närvaron av en annan ekvivalent vara inte krävs. Således är den marginella substitutionsgraden förhållandet mellan kvantiteten av det goda X, från vilket konsumenten helt kan vägra, till valet av enheten för det goda Y och vice versa.
Steg 4
När man bestämmer den marginella substitutionsgraden bör man ta hänsyn till den som ett negativt värde. Detta beror på att genom att öka konsumtionen av en vara minskar motsvarande konsumtionen av en annan.
